Se där ja…jag överlevde kräksjukan även om jag under nÃ¥gra svaga ögonblick talade om för kära Mr A att jag minsann var nära döden.
En liiiten överdrift att pÃ¥stÃ¥ att jag sprudlar av energi men med 1:a koppen kaffe pÃ¥ nästan en vecka*** pÃ¥väg att intas borde jag snart kunna uppbÃ¥da krafter att dra igÃ¥ng den där autopiloten som bor inom mig. StÃ¥r i STOR tacksamhetsskuld till bÃ¥de A´s pappa som hjälpt till med bygget här hemma medans jag legat däckad, A´s mamma som kom och tog Neo en dag (och blev smittad till pÃ¥ köpet….hon är nog inte lika tacksam) och mest av allt till A´s syster yster som fortfarande passar lillsparven.
Dagens stora fundering: Hur tusan klarar man av att vara ensamstående förälder? Om man dessutom är sjukt sjuk, inte har några som kan ställa upp och hjälpa till och barnet är för litet för att kunna underhållas av dumburken några timmar???? All cred till er som fixar det!!!!!!
***ni som brukar kika in här börjar ana hur dålig jag känt mig när jag inte druckit kaffe på så lång tid va???;)
En trött ung kvinna som glatt strosar runt på stan med en lika trött bebis som precis fått en spruta mot grissjuka och därför sover sött i vagnen.
I andra butiken vaknar lilla herr bebis till och är inte alls sÃ¥ söt och glad längre, affären är inte gjord för stora barnvagnar och svetten börjar sÃ¥ smÃ¥tt krypa fram i porerna. Ett, tvÃ¥ köp. Nästa affär….snabbt ett, tvÃ¥, tre, fyra, fem, sex köp…fort in i affär nr 4. Oj sÃ¥ mycket fint….skynda, skynda att hitta dom rätta presenterna och klapparna…låååång kö, ledsen bebis, förvirrad (men söt) expidit som av misstag tar för mycket betalt. Strul med Ã¥terköp samtidigt som den lilles skrik ljuder allt högre….dom förbannade pÃ¥sarna vill inte alls fÃ¥ plats under vagnen och svetten hÃ¥ller sig inte längre till porerna utan börjar bilda droppar. Nerför rulltrapporna och ut ur butiken…skiter i resten av stan och snabbar pÃ¥ stegen för att hinna med den där bussen som är sÃ¥ ovan att Ã¥ka med.
En äldre dam fÃ¥r hjälpa till att kÃ¥nka barnvagn eftersom busschauffören verkar trivas med att vila den stora magen mot ratten…en till barnvagn vill pÃ¥ och det blir trÃ¥ngt. 25 minuter senare kliver tjejen med det lilla barnet lättat av bussen…ett steg närmare hemmet. Kissnödig men jo….bara 2.5 km kvar….bara att hÃ¥lla sig….inget problem….
Efter 30 minuter syns det välkända vita huset där vägen svänger av hem….stegen blir raskare….skriken blir högre…..blÃ¥san känns avsevärt mindre….snaaaaart….ner med det jäkla stängslet, sneddar över gräsmattan, pust stön-lyckas kÃ¥nka upp vagnen för trappstegen och upp pÃ¥ verandan…sÃ¥ ja lugn lilla bebis vi är snart inne och dÃ¥ fÃ¥r du mat. Upp med nycklarna som ligger i väskan….VAR FAN ÄR VÄSKAN????
PANIK!!!!! NÃ¥gonstans längs den 2,5 km lÃ¥nga vägen ligger det en stackars fin, svart skinnväska med en plÃ¥nbok och en hög nycklar….Bebisens skrik börjar bli hysteriska….nöden tränger sig pÃ¥….bara att sätta sig mitt i dagsljuset mitt pÃ¥ gräset och kissa, hiva upp barnet under armen, vira in i halsduk och iväg. Hus ett öppnar inte men är tydligen hemma….hus 2 öppnar och tycker sÃ¥ synd sÃ¥ synd om lilla blöta flickan som svettas sÃ¥….in med fru och flicka och barn i bilen….där….däääär är väskan….oj ska man presentera sig kanske???? och tack,….tack sÃ¥ jättemycket!!!! är nyinflyttad där borta….pekar och svamlar…
In i lilla lilla huset….lilla sötaste bebisen har hunnit kissa igenom blöjan….byta fort….ge mat….bebis kräks över hela flickans tröja….bara byta stora människans kläder ocksÃ¥…skrik skrik skrik….jaha….dÃ¥ har febern efter sprutan hunnit ikapp.
Det är faktiskt jobbigt att vara jag ibland….säg hur är det att vara normal?
Det var en fin begravning igÃ¥r. Styrkt av gÃ¥rdagens insikt gällande blodsband, familj och allt det för med sig sÃ¥ svalde jag min stolthet idag och försökte ringa och säga förlÃ¥t. Mitt hopp om att bli mött pÃ¥ halva vägen införlivades inte, istället möttes jag av en spydig kommentar och plötsligt känns den här torsdagen inte sÃ¥ rolig längre. Jag gjorde ett försök…vad mer kan jag göra?.
Att dra ett streck över nÃ¥got och starta pÃ¥ nytt är svÃ¥rare än att bara uttala orden…
Det är varmt i lilla lilla huset nu. Verkar som att dom gamla elementen fattade vad tusan det var frÃ¥gan om när det stora, fina, nya elementet kom pÃ¥ plats…plötsligt började alla jobba och jag slipper bÃ¥de mössa och tvÃ¥ngsplacering vid husets enda varma punkt. Det är positivt!
Negativt….begravning idag…begravningar är aldrig roligt…kan vara hur vackra och bra som helst men det vilar alltid ett mörker över dem…
Jaha…dÃ¥ har mor & far Ã¥kt mot falun med lillsparven. Inga möbler, inga saker (allt är relativt) och INGEN Neo…jädrar va tomt det känns. Att Mr A är i VästerÃ¥s med jobbet och gissningsvis är inne pÃ¥ sin 4? öl just nu gör inte saken bättre. MEN jag ska inte klaga…jag har ju en halv lägenhet att fÃ¥ ner i 5 kartonger (jäpp, fler har vi inte) och det lär ju kräva sin planering…sen har vi en stoooor hög med tvätt som ska tvättas, disk som diskas och även det packas ned och en sängstomme att skruva isär, hyllor att montera ner, väggar att spackla, mÃ¥la…en helkväll med andra ord;)
Tänk att nÃ¥gon sÃ¥ liten kan ta upp en sÃ¥ stor del av ens hjärta…att nÃ¥gon man känt sÃ¥ kort tid skulle kunna fÃ¥ en att göra precis vad som helst…det är läskigt, stort, härligt…obeskrivligt!
En vän har precis rÃ¥kat ut för nÃ¥got fruktansvärt, nÃ¥got som ingen borde behöva uppleva och gÃ¥ igenom…är extra tacksam över min lilla Sparv och över att han mÃ¥r sÃ¥ bra, i jämförelse sÃ¥ känns Neos start i livet som en väldigt liten bagatell.
Sitter och dricker thé och förundras över hur tiden bara flyger fram:
I morse när Mr A Ã¥kte till jobbet och jag och Neo lÃ¥g kvar i sängen och myste slog det mig hur korkad jag har varit pÃ¥ sista tiden. Vi har nämligen turen? att ha en liten sjusovare till bebis men när jag sitter och läser eller hör om andra smÃ¥barnsföräldrars rutiner som allt som oftast innebär en liten knodd som vill upp senast 06 sÃ¥ fÃ¥r jag för mig att sÃ¥ mÃ¥ste vi ocksÃ¥ göra. Ja inte riktigt sååå tidigt men när A Ã¥ker till jobbet sÃ¥ tror jag att jag “mÃ¥ste” gÃ¥ upp och börja dagen. Helst ska man bara mata den lille, dricka lite kaffe för att sedan ta sig ut pÃ¥ en pigg morgonrunda med vagnen…hem igen…in med en tvätt…diska…plocka…mata igen…byta blöjor…hänga tvätt in med nästa osv osv…
Idag bestämde jag mig för att istället TA VARA PÃ… DEN HÄR TIDEN…dÃ¥ Neo mer än gärna somnar om bredvid mig i sängen för att sedan närmare 9.30 gÃ¥ upp, leka lite, fÃ¥ nÃ¥got i magen och ta itu med nÃ¥gra av hemmets mÃ¥sten. Promenaden…ja den skiter jag i, intalar mig att jag faktiskt behöver ge kroppen den vilan dÃ¥ det slits en hel del pÃ¥ eftermiddagar, kvällar och även vissa nätter när det är renovering i ultrarapid som gäller. Snart kanske sparven fÃ¥r för sig att vara som de flesta andra smÃ¥barn och inte alls ge sin mamma sovmorgon, snart är den mest stressiga renoveringsperioden avklarad och vi kan fÃ¥ börja ta vÃ¥ra promenader och NJUTA av dem…om det sen blir pÃ¥ morgonen, mitt pÃ¥ dagen eller kvällen det spelar mindre roll för mig. SÃ¥ just NU…njuter jag av att vara uppe till 02 pÃ¥ nätterna, ha mysiga sovmorgnar och skippa hurtiga förbränningspromenixar.
Mr A & Lillsparven är självklara i mitt ♥ men det finns även andra som tagit sig in där pÃ¥ ett eller annat sätt…vissa snabbare än andra…vissa starkare än andra….men alla bidrar dom till att jag mÃ¥r sÃ¥ mycket bättre!
Självklart är ni fler…mÃ¥nga nämnda-nÃ¥gra glömda… Det jag egentligen vill fÃ¥ fram är att vänskap & kärlek kan komma frÃ¥n sÃ¥ olika hÃ¥ll, pÃ¥ sÃ¥ olika sätt…ovan nämnda är funna via bloggen….och gladare än gladast är jag för det.
Puss på er! & nattinatt!
Schabrak…plötsligt kom den och den kändes som en splittrad granat i hjärtat. Känslan…den som plötsligt fick mig att inse hur ofattbart ofantligt jäkla skitmycket jag kommer sakna vÃ¥rt hem. Där vi träffades, blev kära, flyttade ihop, fick Neo, har upplevt första 9 mÃ¥naderna av sparvens liv….det där hemmet som ligger mitt i stan, som det bara är att kliva ut genom dörren och vips sÃ¥ stÃ¥r man pÃ¥ ett fik, i en affär, pÃ¥ bryggan till fyrisÃ¥n…
Pang….verkligheten kommer ifatt….MINDRE än 2 veckor tills jag (eg vi men i mina tankar är jeg heeeeelt ensam) bor lÃ¥ngt ut i ingenmansland (ok…jag har alltid bott centralt) i ett litet, litet pyttehus, 2,2 km (har minsann mätt upp exakta avstÃ¥ndet) frÃ¥n närmsta ICA och närmsta busshÃ¥llplats. Hjäääääälp…..jag kommer bli eremit….jag kommer sitta där om 70 Ã¥r, ensam i en liten stuga och dricka näver-thé…
Poff…den andra verkligheten tränger sig pÃ¥…och dÃ¥ bor VI (nu är jag inte längre ensam;) i ett sött litet hus, med egen blomstrande trädgÃ¥rd (fast jag har så icke-gröna händer man kan ha-till skillnad frÃ¥n den här bruden), en härlig pool, en lillsparv som kan tulta omkring pÃ¥ gräsmattorna och ett gästhus som ofta bebos av goda vänner.
Hjääääääälp…..jag är nervös sÃ¥ det skriker i magen (kan vara att muslin blev mjuk i yoghurten och jag slängde skiten)…men jag är även spänd av förväntan…men mest av allt sÃ¥ känns separationen frÃ¥n lägenheten väldigt svÃ¥r just idag….
bild: Gemma Ward för Marie Claire It.
Mitt hÃ¥r är slitet som jag vet inte vad…en svintoboll skulle nog pryda huvudet bättre. Att ett frisörbesök börjar börjar bli ett mÃ¥ste snarare än ett borde (läs borde skett för 5 mÃ¥nader sen) är uppenbart, problemet är vad tusan jag ska göra med barret?! I ena stunden vill jag klippa rätt sÃ¥ kort (relativt sett) eftersom jag vill spara ut hÃ¥ret sen är det kanske bäst att passa pÃ¥? Nästa minut ser jag bilder som dessa och tänker minsann inte klippa en mm längre än nödvändigt….frÃ¥gan är bara hur mycket det spelar in hur vacker Emmsan pemmsan är pÃ¥ bilderna…för nÃ¥gonstans mÃ¥ste jag väl inse att utseendet inte kommer med frisyren….eller? Och sen….när katten kommer jag orka fixa hÃ¥ret sÃ¥där dÃ¥? nä…just det…ihop med hÃ¥ret, snurra runt, hÃ¥rsnodd i…klart!
Vissa verkar visst tycka att det är skönt eller avkopplande eller nå´t Ã¥ fÃ¥ sätta sig i frisörstolen…här kan ni läsa vad jag anser om besöken.
ps: dock är hÃ¥rtvättsstolen förvisso skön….särskilt om det är massage i den som sist...men där fÃ¥r man Ã¥ andra sidan inte sitta länge:(
